”Anders Behring Breivik”. Hans namn står överallt. Jag vill varken se eller höra det mer. Dels för att det är precis det han vill och dels för att jag blir så fruktansvärt rädd, arg och ledsen så fort jag tänker på vad som hände den 22 juli på Utöya. Jag tänker på alla de som dött, deras anhöriga och de som befann sig på ön och klarade sig. Jag tänker också på alla de människor som sitter på internet och hyllar Breivik för hans ”hjältedåd”. Det känns som att en stor, tung, sorgfylld klump träder fram i mitt bröst varje gång jag tänker på vad som hänt.

Inte nog med att den hemska idiotens namn står vart man än vänder sig, utan hans ansikte dyker upp titt som tätt det med. Vem i hela världen skulle vilja se hans ansikte? Inte vill jag det i alla fall. När jag slog upp tidningen en morgon fick jag syn på en stor närbild på honom där han dessutom ler äckligt mot kameran. Jag blev till och med fysiskt påverkad av detta, jag blev illamående. Jag har aldrig mått illa av att se någon på bild förut, inte ens i verkligheten. Han är den första som lyckas. Grattis Breivik. Du har lyckats att komma åt mig också, vilket jag mår så dåligt över. Det är det värsta, att han får precis som han vill. Han får så otroligt mycket uppmärksamhet och folk lägger så otroligt mycket energi på honom. Jag är inte längre ett undantag och jag skäms nästan.

Jag har undvikit att läsa om honom och att ens sätta mig in i vad som hänt bara för att jag inte vill veta mer och att jag inte vill ge honom det han vill ha. Men så fick jag en uppgift i skolan som löd ”gör ett uppslag om Anders Behring Breivik”. Det ska innehålla en nyhetsartikel om vad som hänt, en faktaruta om honom, en tidslinje över vad som hänt, foton, en illustration och en krönika. Tack för den. Jag har alltså suttit och tittat på dokumentärer, läst på om hemskheten själv, satt mig in i vad som hänt och detta för att jag varit tvungen att göra en viktigt uppgift i skolan. Jag vill inte påstå att jag förstår mig på fallet bättre nu än innan jag satte mig in i det, snarare tvärt om. Jag mår inte bättre av att veta mer, utan sämre. Min frustration stiger och mitt hat gentemot Breivik blir bara större. Detta var inte vad jag önskade. Nu sitter jag själv och skriver om honom. Jag har nämnt hans namn hela fem gånger hittills i bara den här krönikan. Fullkomlig skandal kan jag tycka. Jag mår faktiskt lite illa nu och jag har inte ens sett hans groteska leende eller hans ansikte idag.

Jag har full förståelse för att media uppmärksammar fallet. Jag tycker ändå att det är bra att vi får reda på vad som hänt och hur rättegången går. Dock tycker jag att det sker på fel sätt i många lägen. Detta fall ska hållas formellt i media och inte skapa stora, okänsliga rubriker på kvällstidningarnas framsidor där de dessutom gärna har en äcklig bild på honom också. Där går gränsen. Snälla, låt oss som inte vill se honom få slippa detta. Det är jobbigt, väldigt jobbigt. Och sätt gärna varningstexter på tidningar som innehåller något, speciellt bilder, på honom. Jag är allergisk, jag förtjänar att bli varnad. En annan sak som jag är väldigt rädd för är att andra idioter som delar samma värderingar och tankesätt som Breivik ska få för sig att göra något liknande det han gjorde. Men tanke på hur många farliga idioter det finns där ute borde vi vara försiktiga. Min önskan är att media ska hejda sig lite samt sätta varningstexter på allt som innehåller odågan Anders Behring Breiviks onda ansikte. Jag och många andra kanske hade mått lite bättre av att slippa se ansiktet på den som sköt ihjäl runt sjuttio ungdomar under loppet av drygt en timme bara för att de var för mångkultur. Jag mår illa.

33