Jag har ingen aning om varför jag fick för mig att skriva här på bloggen just idag. Bloggandet är ju inte direkt något som jag håller på med längre tyvärr. Jag tänkte bara göra en liten uppdatering om hur mitt liv ser ut just nu, kanske mest för min egen skull. Är så roligt att gå tillbaka och läsa sedan.

 

PLUS:

- Jag fick tillbaka ett tentaresultat igår och mot alla odds fick jag godkänt! Vilken enorm lättnad!

- Jag kommer att åka till Turkiet över nyår, blir nog bara en vecka, men bättre än inget alls. 

- Hösten har varit, och är fortfarande, otroligt fin. 

- Min VFU-kurs börjar snart och det ska bli jätteroligt att få komma tillbaka till skolan jag har min VFU (praktik) på och att få träffa alla barn och lärare igen. 

 

MINUS:

- Den outhärdiga väntetiden hos migrationsverket.

 

- Det är en lång, kall och mörk vinter mellan mig och våren. 

- Flygbiljetten jag vill ha kostar 5000kr så jag tvingas mer eller mindre att flyga från Oslo. Buss och tåg passar inte alls med tiden jag behöver vara på flygplatsen.

 

ANGÅENDE UPPEHÅLLSTILLSTÅNDET:

Hasan (och jag) ansökte om UT (uppehållstillstånd) den 13 februari och då var väntetiden fyra månader. Någongång i somras uppdaterades väntetiden till nio månader (enligt svensk lagstiftning får ett ärrende ta MAX nio månader). Och nu, för någon vecka sedan, ändrades väntetiden till 14-20 månader. Det har alltså "bara" gått åtta månader sedan vi skickade in vår ansökan. Vi har inte hört någonting alls från dem än. Vi väntar alltså nu på ett mail från dem där Hasan kan få boka intervjutid i Istanbul. 

 

Denna otroligt långa väntetid beror givetvis på flyktingkrisen. Jag både förstår och tycker att flyktingar ska prioriteras, men det är så jävla svårt att vara ifrån den man vill vara med allra mest. Nu hotas även chansen för Hasan att få ett uppehållstillstånd på grund av att migrationsverket givetvis måste begränsa antalet personer som invandrar. Dessutom påstår de att de tar alla ärrenden i tur och ordning sorterat efter datum som ansökan inkommit, men det är ju rena rama ljugeriet. Vet de som sickat in efter oss som redan fått gå på intervju, vissa har till och med redan fått beslut. Blir så fruktansvärt less på denna situationen, jag har börjat ge upp. Som "tur" är så sitter jag inte ensam i denna båt, och det känns på något sätt skönt. Nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå snabbt och bra så att vi kan få starta vårt liv tillsammans.